Tankar
Jag har skrivit, suddat, börjat om, skrivit ännu mer och raderat det här inlägget hur många gånger som helst, men nu ska jag publicera det. Kommer antagligen hinna ångra mig tusen gånger. Jag vet inte riktigt vad det är jag vill ha fram med det egentligen, det är bara lite tankar från mig.
Jag blev ju 18 år i år, den värsta åldern för alla ponnyryttare eftersom man inte får tävla ponny mer vid årets slut. För de allra flesta är det självklart att sälja sin ponny då och köpa en stor häst. Inte för mig. Jag vill inte inte inte inte.
Musse är inte min tävlingsponny, han är min bästa vän. Man säljer inte sin bästa vän hur som helst. Jag skulle allvarligt dö av att se honom åka iväg i en transport bort från mig. När jag fick Musse kunde han i princip gå framåt, stanna och svänga. Vi har utvecklats så enormt mycket tillsammans och på vägen har vi gått igenom så mycket, allra mest positiva och härliga saker. Jag har format honom till den jag vill att han ska vara, till min underbara, fina ponny som alltid är glad när jag kommer.
Alla tjatar på mig. "Sätt ut honom på annons", "Börja rid storhäst", "Vi kan ta honom på foder". Jag vill inte höra. Det här är antaligen det svåraste beslutet jag någonsin kommer behöva göra, och jag vill inte att någon annan ska tala om för mig hur det ska gå till.
Om jag fick välja skulle jag ha kvar honom livet ut. Men han är en sån otrolig ponny med världens kapacitet och som min tränare säger skulle han lätt kunna gå SM om ett par år med rätt ryttare. Jag vill inte vara egoistisk och ha kvar honom bara för min skull och tävla avdelning B på honom, då kommer man inte långt.
Men, jag tänker tävla min sista termin på honom och njuta av den tiden, sen får vi se vad som händer.
Jag tänker aldrig släppa honom om det inte känns 100% rätt, han är mitt hjärta och jag vill att han hamnar hos någon som kommer älska honom lika mycket som jag gör. Säljer jag honom kommer jag inte skaffa någon ny häst på länge, det klarar jag inte.
Många kommer antagligen tycka att jag är konstig/töntig/whatever, jag kunde inte bry mig mindre om det. Jag vet vad mina tränare kommer säga om att jag ska ha kvar honom så länge jag vill, jag vet att alla kommer påminna mig jämt och ständigt om hur gammal jag är. Jag vet att jag antagligen kommer gråta en miljon tårar på grund av det. Varför kan inte alla bara sköta sin grej så kan jag sköta min? Jag orkar inte!
Egentligen är inte själva ridningen, hästarna och tävlandet jätteviktigt för mig, det är Musse som är viktig. Min allra bästa vän, alla kategorier.
Jag blev ju 18 år i år, den värsta åldern för alla ponnyryttare eftersom man inte får tävla ponny mer vid årets slut. För de allra flesta är det självklart att sälja sin ponny då och köpa en stor häst. Inte för mig. Jag vill inte inte inte inte.
Musse är inte min tävlingsponny, han är min bästa vän. Man säljer inte sin bästa vän hur som helst. Jag skulle allvarligt dö av att se honom åka iväg i en transport bort från mig. När jag fick Musse kunde han i princip gå framåt, stanna och svänga. Vi har utvecklats så enormt mycket tillsammans och på vägen har vi gått igenom så mycket, allra mest positiva och härliga saker. Jag har format honom till den jag vill att han ska vara, till min underbara, fina ponny som alltid är glad när jag kommer.
Alla tjatar på mig. "Sätt ut honom på annons", "Börja rid storhäst", "Vi kan ta honom på foder". Jag vill inte höra. Det här är antaligen det svåraste beslutet jag någonsin kommer behöva göra, och jag vill inte att någon annan ska tala om för mig hur det ska gå till.
Om jag fick välja skulle jag ha kvar honom livet ut. Men han är en sån otrolig ponny med världens kapacitet och som min tränare säger skulle han lätt kunna gå SM om ett par år med rätt ryttare. Jag vill inte vara egoistisk och ha kvar honom bara för min skull och tävla avdelning B på honom, då kommer man inte långt.
Men, jag tänker tävla min sista termin på honom och njuta av den tiden, sen får vi se vad som händer.
Jag tänker aldrig släppa honom om det inte känns 100% rätt, han är mitt hjärta och jag vill att han hamnar hos någon som kommer älska honom lika mycket som jag gör. Säljer jag honom kommer jag inte skaffa någon ny häst på länge, det klarar jag inte.
Många kommer antagligen tycka att jag är konstig/töntig/whatever, jag kunde inte bry mig mindre om det. Jag vet vad mina tränare kommer säga om att jag ska ha kvar honom så länge jag vill, jag vet att alla kommer påminna mig jämt och ständigt om hur gammal jag är. Jag vet att jag antagligen kommer gråta en miljon tårar på grund av det. Varför kan inte alla bara sköta sin grej så kan jag sköta min? Jag orkar inte!
Egentligen är inte själva ridningen, hästarna och tävlandet jätteviktigt för mig, det är Musse som är viktig. Min allra bästa vän, alla kategorier.
Min fina, älskade guldponny, jag älskar dig så fruktansvärt mycket <3
Kommentarer
Postat av: Emmie
Neje, inte sälja Mussli!!
Postat av: Ida
Emmie: Nej jag kommer aldrig klara av det, usch! :(
Trackback
